ProZ.com translation contests »
1st Annual ProZ.com Translation Contest: "Awakening" » English to Swedish » Entry by Gunborg Jacobsson (X)

Source text in English

Translation by Gunborg Jacobsson (X) (#6688)

Heathrow Airport is one of the few places in England you can be sure of seeing a gun. These guns are carried by policemen in short-sleeved shirts and black flak-jackets, alert for terrorists about to blow up Tie-Rack. They are unlikely to confront me directly, but if they do I shall tell them the truth. I shall state my business. I’m planning to stop at Heathrow Airport until I see someone I know. (...)

Astonishingly, I wait for thirty-nine minutes and don’t see one person I know. Not one, and no-one knows me. I’m as anonymous as the drivers with their universal name-cards (some surnames I know), except the drivers are better dressed. Since the kids, whatever I wear looks like pyjamas. Coats, shirts, T-shirts, jeans, suits; like slept-in pyjamas. (...)

I hear myself thinking about all the people I know who have let me down by not leaving early on a Tuesday morning for glamorous European destinations. My former colleagues from the insurance office must still be stuck at their desks, like I always said they would be, when I was stuck there too, wasting my time and unable to settle while Ally moved steadily onward, getting her PhD and her first research fellowship at Reading University, her first promotion.

Our more recent grown-up friends, who have serious jobs and who therefore I half expect to be seeing any moment now, tell me that home-making is a perfectly decent occupation for a man, courageous even, yes, manly to stay at home with the kids. These friends of ours are primarily Ally’s friends. I don’t seem to know anyone anymore, and away from the children and the overhead planes, hearing myself think, I hear the thoughts of a whinger. This is not what I had been hoping to hear.

I start crying, not grimacing or sobbing, just big silent tears rolling down my cheeks. I don’t want anyone I know to see me crying, because I’m not the kind of person who cracks up at Heathrow airport some nothing Tuesday morning. I manage our house impeccably, like a business. It’s a serious job. I have spreadsheets to monitor the hoover-bag situation and colour-coded print-outs about the ethical consequences of nappies. I am not myself this morning. I don’t know who I am.
Heathrows flygplats är en av de få platser i England där man kan vara säker på att få se ett vapen. Dessa vapen bärs av poliser i kortärmade skjortor och svarta skottsäkra västar, på sin vakt mot terrorister i färd med att spränga Tie-Rack i luften. Det är inte troligt att de konfronterar mig direkt, men om de gör det ska jag berätta sanningen för dem. Jag ska klargöra mitt ärende. Jag planerar att stanna på Heathrow tills jag ser någon jag känner. (...)

Till min förvåning väntar jag i trettinio minuter utan att se en enda person jag känner. Inte en enda, och ingen känner igen mig. Jag är lika anonym som chaufförerna med sina universella namnskyltar (en del efternamn känner jag igen), förutom att chaufförerna är mer välklädda. Sen jag var barn har det alltid sett ut som om jag har pyjamas på mig. Rockar, skjortor, T-tröjor, jeans, kostymer – allt ser ut som väl använda pyjamas. (...)

Jag hör mig själv tänka på alla de personer jag känner som har svikit mig genom att inte resa iväg till tjusiga europeiska destinationer tidigt en tisdagsmorgon. Mina före detta kollegor från försäkringskontoret måste fortfarande sitta fast vid sina skrivbord, som jag alltid sa att de skulle göra när jag också satt fast där och förspillde min tid, ur stånd att finna mig tillrätta, medan Ally gick stadigt framåt, tog sin filsosofie doktorsexamen och fick sin första forskartjänst vid Reading University, hennes första befordran.

Våra nyare vuxna vänner som har viktiga jobb och som jag därför så smått väntar mig att få syn på vilket ögonblick som helst nu, säger att hushållsarbete är en fullkomligt hedervärd sysselsättning för en man, till och med modigt, ja, manligt att vara hemma med barnen. Dessa våra vänner är i första hand Allys vänner. Det verkar som om jag inte känner någon längre, och borta från barnen och flygplanen ovanför, när jag hör mig själv tänka, hör jag tankarna hos en gnällspik. Det är inte vad jag hade hoppats få höra.

Jag börjar gråta, utan grimaser eller snyftningar, bara stora tysta tårar som trillar nerför kinderna. Jag vill inte att någon jag känner ska se mig gråta, för jag är inte den typen som klappar ihop på Heathrows flygplats en rutten tisdagsmorgon. Jag sköter hushållet oklanderligt, som en affärsrörelse. Det är ett seriöst arbete. Jag har kalkylprogram för att kontrollera hur det står till med dammsugarpåsen och färgkodade utskrifter angående de etiska konsekvenserna av blöjor. Jag är inte mig själv denna morgon. Jag vet inte vem jag är.