Mil veces lo he pensado y algunas veces lo he dicho ya: no hay que temer la uniformidad y la monotonía. La pasmosa facilidad de comunicaciones, los ferrocarriles, el telégrafo y el teléfono, que llevan a escape mercancías y personas de un extremo a otro de la tierra, y que transmiten y comunican el pensamiento y la palabra con la rapidez del rayo, no logran aún, ni lograrán nunca, identificarnos, desteñirnos, digámoslo así, y hacer que perdamos el sello característico de casta, lengua, nación y tribu que cada cual tiene. Se diría que para precavernos contra el roce, que pudiera limar y pulir las diferencias, nos armamos instintivamente de una virtud conservadora de lo castizo que persiste en el fondo, aunque superficialmente desaparezca.
Lo que llaman ahora high-life, o dígase aquella parte de la sociedad más rica, elegante y empingorotada, nos parece que debe ser cosmopolita, y sin embargo no lo es. Hombres y mujeres hablan en francés tan bien y a veces mejor que en español. Algunos chapurrean además la lengua inglesa y hasta la alemana. Cuando leen algo leen libros extranjeros porque de los indígenas se aburren, sin que nos empeñemos en dilucidar aquí si con razón o sin ella. Los caballeros, como no carezcan de metales preciosos o de los signos que los representan, se hacen traer de Londres trajes, caballos y coches, y las señoras se hacen traer de París vestidos y tocados. La cocina francesa hace que la española se olvide o se pervierta. Y por último, la costumbre del veraneo rara vez lleva a sus castillos y quintas a nuestros elegantes de ambos sexos, sino se los lleva a Francia, a Suiza, a Inglaterra, o a más hiperbóreas regiones. Cuando la guita es corta y no puede esparciarse el cimbel, debe volar por lo menos hasta Biarritz.
Pues bien: con todo eso, y a pesar de todo eso, nuestra high-life sigue siendo tan española como en lo antiguo, y no necesita el autor de comedias y de novelas, a fin de conservar el color local y nacional de sus personajes, buscarlos bajo las ínfimas capas sociales, o ir por ellos a las Batuecas o a los más esquivos, alpestres y recónditos lugares. | Jag har tänkt på det tusentals gånger och jag har också sagt det några gånger: det finns ingen anledning att befara enformighet och monotoni. Den otroliga möjligheten till kommunikation – järnvägar, telegraf och telefon – som transporterar varor och människor i full fart från den ena änden till den andra av jorden och överför och förmedlar tankar och ord med blixtens hastighet, varken kan eller kommer att kunna identifiera oss, förändra oss i grunden och få oss att förlora den stil som språket, nationen och den närmaste gruppen förser oss med. För att skydda oss mot det utbyte som skulle kunna jämna ut skillnaderna, tycks vi instinktivt hålla fast vid egenskaper som betonar det rena och genuina som egentligen alltjämt finns, om än försvinner på ytan. Det så kallade livet i den förnäma världen, eller som den rika och eleganta delen av samhället tror sig tillhöra, kan tyckas vara kosmopolitisk men är det inte. Män och kvinnor talar franska lika bra som spanska, ibland även bättre än spanska. Vissa kan också tala knagglig engelska och till och med tyska. När de läser något är det utländska böcker, eftersom de inhemska tråkar ut dem, men om det är rätt och rimligt ska inte beröras här. Utan avsaknad av ädelmetaller eller tecken som symboliserar dem låter herrarna ta med sig kostymer, hästar och bilar från London, medan damerna tar med sig klänningar och huvudbonader från Paris. Det franska köket får det spanska att glömmas bort eller bli fördärvat. Och till sist, såväl män som kvinnor av den eleganta sorten har sällan för vana att ta sig till sina slott och lantegendomar under sommaren, utan åker till Frankrike, Schweiz, England eller andra högnordiska regioner. När det saknas pengar och man inte kan tillåta sig helt fria tyglar, bör du flyga åtminstone till Biarritz. Men trots allt det här fortsätter livet i den förnäma världen att vara lika spanskt som förr. En komedi- och romanförfattare som strävar efter att återge sina karaktärers lokala och nationella färger, behöver inte leta efter dem under de obetydliga sociala skikten, eller försöka hitta dem i Batuecas eller på särskilt otillgängliga, alpina och ensligt belägna platser. |