ProZ.com translation contests »
11th ProZ.com translation contest: "Contemporary society" » Spanish to Swedish » Entry #14221


Source text in Spanish

Translation #14221

Mil veces lo he pensado y algunas veces lo he dicho ya: no hay que temer la uniformidad y la monotonía. La pasmosa facilidad de comunicaciones, los ferrocarriles, el telégrafo y el teléfono, que llevan a escape mercancías y personas de un extremo a otro de la tierra, y que transmiten y comunican el pensamiento y la palabra con la rapidez del rayo, no logran aún, ni lograrán nunca, identificarnos, desteñirnos, digámoslo así, y hacer que perdamos el sello característico de casta, lengua, nación y tribu que cada cual tiene. Se diría que para precavernos contra el roce, que pudiera limar y pulir las diferencias, nos armamos instintivamente de una virtud conservadora de lo castizo que persiste en el fondo, aunque superficialmente desaparezca.

Lo que llaman ahora high-life, o dígase aquella parte de la sociedad más rica, elegante y empingorotada, nos parece que debe ser cosmopolita, y sin embargo no lo es. Hombres y mujeres hablan en francés tan bien y a veces mejor que en español. Algunos chapurrean además la lengua inglesa y hasta la alemana. Cuando leen algo leen libros extranjeros porque de los indígenas se aburren, sin que nos empeñemos en dilucidar aquí si con razón o sin ella. Los caballeros, como no carezcan de metales preciosos o de los signos que los representan, se hacen traer de Londres trajes, caballos y coches, y las señoras se hacen traer de París vestidos y tocados. La cocina francesa hace que la española se olvide o se pervierta. Y por último, la costumbre del veraneo rara vez lleva a sus castillos y quintas a nuestros elegantes de ambos sexos, sino se los lleva a Francia, a Suiza, a Inglaterra, o a más hiperbóreas regiones. Cuando la guita es corta y no puede esparciarse el cimbel, debe volar por lo menos hasta Biarritz.

Pues bien: con todo eso, y a pesar de todo eso, nuestra high-life sigue siendo tan española como en lo antiguo, y no necesita el autor de comedias y de novelas, a fin de conservar el color local y nacional de sus personajes, buscarlos bajo las ínfimas capas sociales, o ir por ellos a las Batuecas o a los más esquivos, alpestres y recónditos lugares.
Jag har tänkt tanken tusen gånger och jag har sagt det förut – man behöver inte vara rädd för uniformitet och monotoni. Kommunikationerna- järnvägen, telegrafen, telefonen-forslar med häpnadsväckande lätthet varor och personer från ena änden av världen till den andra och överför tankar och ord med blixtens hastighet. Men kommunikationen har ännu inte lyckats och den kommer inte heller att lyckas, identifiera oss, så att säga avfärga oss, eller få oss att förlora de karaktäristiska kännetecken för kast, språk, nation och stam, som var och en av oss bär på. Man skulle kunna säga att vi, för att skydda oss från nötning mot varandra – vilket skulle kunna slipa bort skillnaderna- rustar oss med en konserverande egenskap till försvar för det genuina, som kvarstår i grunden, även om det försvinner på ytan.

Det som nu brukar kallas jetset, eller den rikaste, mest eleganta och förnäma delen av samhället, anser vi bör vara kosmopolitisk, men det är den inte. Män och kvinnor talar franska lika bra som spanska- ibland bättre. Vissa talar lite engelska och till och med tyska. När de läser något läser de utländska böcker, eftersom de blir uttråkade av de inhemska. Vi ska här inte envisas med att utreda om de har rätt eller inte. Herrarna, i den mån de har ädelmetaller eller andra tecken på rikedom, låter skicka efter kostymer, hästar och vagnar från London. Damerna beställer klänningar och huvudbonader från Paris. Det franska köket gör att det spanska glöms bort eller fördärvas. Våra eleganta medborgare av båda könen semestrar sällan på sina egna slott eller lantegendomar. Istället åker de till Frankrike, Schweiz eller England eller till ännu mer trädbevuxna regioner. Om man har ont om kosing och inte kan kosta på sig att resa långt bort, bör man åtminstone flyga till Biarritz.

Med allt detta sagt och trots allt detta, fortsätter vårt jetset att vara lika spanskt som förr i tiden. Man behöver ingen komedi- eller romanförfattare för att bevara den lokala och nationella färgen, man behöver inte leta efter den under de många sociala lagren eller söka efter den i nationalparken las Batuecas eller på de mest otillgängliga, bergiga och ensligt belägna platser.


Discuss this entry